Långsamt framåt

När de grova dragen är klara kommer det vi fruktat för: detaljerna och slutförandet. Med sken av att gå försiktigt och metodiskt fram skjuter vi besluten på framtiden. Jag processar idéer om sadel, stall och stämskruv. Stränghållaren har jag klar i huvudet. Liksom idén att låta strängtrycket hålla ihop felan istället för spikar och lim.

Under tiden sandpapprar vi och filar på stämhuvudet.

Fiol till fiddle till diddle - projektet tar en oväntad vändning, vilket var väntat

Så kom trumman hem. Den var jätteskoj upptäckte både jag och lillkillen och vi hade väldigt roligt när vi undersökte trummans ljud med vispar och handflator. "Man kanske skulle behålla den här", funderade projektets upphovsman. Ja, vad skulle man göra? Jag hade lekt ett tag med tanken att göra en prototyp med trumman och en mkII med egen ram med uppspänt råskinn und so weiter. Och så var det en sak till. Lillkillen hade talat om en mandolin och en gitarr om vartannat. Och ibland om en fiol. Det var inte solklart vad det skulle bli men vi bestämde oss för en fiol. Den gången.

En vecka har gått och jag är hemma för att kurera en förkylning jag redan haft i några dagar. Jojo, den vilan blev det inte mycket med. Lottie vänder hem med killen just innan skolan. Vi ringer vårdcentralen och får en tid. Så. Det blir visserligen en lugn dag, men att ligga och snarka sig frisk funkar ju inte. På eftermiddagen undrar killen för femtielfte gången om vi inte ska bygga den där gitarren. Fast det var ju en fiol.

Vi finner till vår glädje att dovelstickan har samma grovlek som en borr jag har och att ena änden är avsmalnad så att den passar in i det befintliga hålet! Det finns en Gud! Vi måttar upp fiolen och nu har vi snickesnackat runt så pass att vi tar ett litet familjeråd och bestämmer oss för att det kanske ska bli en gitarr i alla fall. Det är enklare. Eller en diddley föreslår jag. Efter att ha visat en bottleneck och jag förklarat att diddleyn har en enda sträng är vi överens: det blir en diddleybow. Enklare att bygga. Fortfarande cool. Och den kan ju faktiskt användas som en sådan där vaudeville-fela, som till idén har släktskap med en kinesisk erhu, en projektvändning som lurade i mitt bakhuvud. Bara att mäta om! Och sedan ner med en kasse verktyg till verkstaden.

När halsen kapad är det dags att borra det övre hålet för halsen / dovelstickan.

Efter femton / tjugo minuter är vi klara. Då har jag kroknat. Jag behöver vila. Och kaffe! Projektet får vila för idag bestämmer vi oss för. Kanske sandpapprar vi lite ikväll, säger vi. Det känns vare sig aktuellt eller troligt just nu. Huvudet surrar och världen snurrar. Just nu sjunger lillkillen We are the world i sitt rum, så det ordnar sig nog.

Ekonomi och ekonomiskt tänkande

Material, material. Jag har ju erfarenhet av instrumentbygge sedan tidigare. Jag har gjort en fiol och en mandolin. El-diton. Mandolinen blev sabbad i ett källarinbrott. Men fiolen har jag kvar, som en påminnelse om en vanlig anledning till hemmabygge: ekonomi. I alla fall när man är ung. Och det var jag. Det finns ett gammalt fint ordstäv som talar om "när snålheten bedrar visheten". I unga år handlar det kanske mer om att desperationen bor granne med inspirationen. När man blir äldre har man plötsligt resurser som man i sin unga version skulle se som ouppnåeliga rikedomar. Det man idag kallar lönekonto skulle man uppfatta som ett ymnighetshorn. Trots att man alltså undanröjt hindren för många tidigare hopplösa projekt, så biter sig den ekonomiska hållningen kvar.

Mitt första fiolbygge byggde på många goda idéer. Som att använda en diskanthögtalare som mikrofon placerad under stallet. Jag överraskade skeptikerna. Tyvärr innehöll projektet en del idiotiska idéer också. Jag gjorde en kropp av tunn plywood, som vek sig av strängtrycket. Det kunde pareras av att skruva fast två stålprofiler, som gav fiolen en look av pickelhövdad poliskonstapel. Jag gjorde ett stall i plexiglas. Plexitonen uteblev och istället manifesterades en surrig och svajig ton som fick en ljudet från theremin att framstå som en knivskarp laser. Djävlar vad illa det lät! Att jag bytte stallet mot ett traditionellt, dock orangemålat (det var trots allt åttiotal), hjälpte bara delvis, eftersom jag behöll pleximembranet mellan stallet och högtalaren/mikrofonen.




Detta tänker jag på nu när jag skärskådar mitt och lillkillens nya byggprojekt. Jag jublade åt att det sparade kvastskaftet från frigolitskärarprojektet som aldrig blev av: det var en perfekt dovelstick! En centimeter för tjock jämfört med ritningen, men den skulle jag göra om hur som helst! Med ledande frågor fick jag in sexåringen på att ljudlådan skulle vara rund och därför köpte jag en handtrumma på åtta tum för fyrtiofem kronor. Och den hade hål för dovelsticken! Då behöver man inte ens borra.

Frågan är om detta ekonomiska tänkande, vad gäller pengar och tidsekonomi, inte kommer explodera i synen på mig, när jag inser att jag borde hållit mig till ursprungsplanen: att bygga något själv.

Nåväl! Inget ont som inte har något annat ont med sig. När jag beställde handtrumman kunde ju den inte åka själv från Tyskland, ledsagad av en fraktkostnad som var tre gånger större än själva föremålet. Jag var tvungen att köpa till något som förvandlade den överdimensionerade frakten till en marginell fördyring. Och så fick jag anledning att köpa en länge eftertraktad sak som inte bara kommer göra mig gladare utan även kommer höja min nivå som musiker: en "MXR Distortion Plus". Distortion betyder störning.

Verkstaden

Alla stora projekt formas på ritbordet, så även denna gång. Här är således födelseplatsen för bygget: lillkillens skrivbord.

Nu kan vi inte ställa oss och såga och hamra på skrivbordet och orsaka hyvelspånsföroreningar mitt i legot. Då måste man ha en verkstad. Det har vi! I grannhuset.

Den här verkstaden orsakade stridigheter i bostadsrättsföreningens styrelse när det begav sig, många misstänkte att det bara skulle bli "en massa spring i porten", och så'nt vill man inte ha förstås. Men kreativiteten vann förvånansvärt den här gången, kanske för att idén lanserades av vår dåvarande ordförande. Sedan dess har aldrig någon använt den. Någon kanske, men inte på långa vägar jättemånga.

En verkstad är hur som helst en jättetrevlig idé för en förening och nu har vi äntligen en anledning att använda den. (Vi har varit på väg ett flertal gånger) Nästa gång handlar det om material.

Råskinn

I anvisningarna för instrumentbygget står att man ska använda ogarvat läder, rawhide. Rawhide var temamusiken för en tv-serie med Clintan och har blivit lite av en countrypopstandard. På det sättet verkar materialvalet vara klockrent. Lite hillbilly. Men varför ogarvat? För att det ska bli hårt? Kan man inte använda vanligt läder? Att inte använda trä ger det mer banjo- och uppe-i-bergen-stuk, vilket bara är positivt. Ska man avvika från receptet redan nu? Jag har redan planerat att minska antalet strängar till två av den enkla anledningen att greppbrädan är flat. I anvisningarna ska sadel och stall vara välvda, men det kan inte lira bra med en platt greppbräda tänker jag. Och några stradivariustoner förväntas inte komma ur den där gnissellådan hur som helst. Lika bra att gå all in. Med två strängar stämda med en kvints intervall kan man få till både singeltoner och double stops.

Men hur sjutton ska vi göra med lädret? Kanske ska man ändå inte fippla med materialval som novis.

Eller ska man köra med en så'n här?

Sexåringen tyckte att ljudlådan skulle vara rund. Eller lite rund och platt. Inte lätt att haja fullt ut. Men kolla in den där! Den har till och med ett förborrat hål för dovelsticken!

Vi bygger en fiol

Sexåringen såg ett program på tv om uppfinningar. I vanlig ordning gick han igång med en entusiasm som bara finns hos sexåringar. Han skulle uppfinna. Först var det ett vindkraftverk som skulle byggas i skogsplätten bakom huset, men det lyckades hans mor avstyra. Då kom han på att han skulle göra en fiol. Till sin pappa. Som spelar fiol.

Han började göra ritningar.

Man vill ju inte vara sämre än en sexåring, så jag började fiska efter ritningar. Till en kalimba. Det dröjde inte länge förrän jag hittat en instruktion för att istället bygga något snarlikt hans ursprungliga planer.

I huset bredvid har vi en liten verkstad, som på sin tid skapade rabalder i föreningens styrelse ("det blir bara en massa spring"), för den sortens arbeten. Den står alltid obrukad, så det passar oss perfekt. Lite verktyg har vi ju.

Så här på förstudieplanet verkar det hela väldigt lovande!