Ekonomi och ekonomiskt tänkande

Material, material. Jag har ju erfarenhet av instrumentbygge sedan tidigare. Jag har gjort en fiol och en mandolin. El-diton. Mandolinen blev sabbad i ett källarinbrott. Men fiolen har jag kvar, som en påminnelse om en vanlig anledning till hemmabygge: ekonomi. I alla fall när man är ung. Och det var jag. Det finns ett gammalt fint ordstäv som talar om "när snålheten bedrar visheten". I unga år handlar det kanske mer om att desperationen bor granne med inspirationen. När man blir äldre har man plötsligt resurser som man i sin unga version skulle se som ouppnåeliga rikedomar. Det man idag kallar lönekonto skulle man uppfatta som ett ymnighetshorn. Trots att man alltså undanröjt hindren för många tidigare hopplösa projekt, så biter sig den ekonomiska hållningen kvar.

Mitt första fiolbygge byggde på många goda idéer. Som att använda en diskanthögtalare som mikrofon placerad under stallet. Jag överraskade skeptikerna. Tyvärr innehöll projektet en del idiotiska idéer också. Jag gjorde en kropp av tunn plywood, som vek sig av strängtrycket. Det kunde pareras av att skruva fast två stålprofiler, som gav fiolen en look av pickelhövdad poliskonstapel. Jag gjorde ett stall i plexiglas. Plexitonen uteblev och istället manifesterades en surrig och svajig ton som fick en ljudet från theremin att framstå som en knivskarp laser. Djävlar vad illa det lät! Att jag bytte stallet mot ett traditionellt, dock orangemålat (det var trots allt åttiotal), hjälpte bara delvis, eftersom jag behöll pleximembranet mellan stallet och högtalaren/mikrofonen.




Detta tänker jag på nu när jag skärskådar mitt och lillkillens nya byggprojekt. Jag jublade åt att det sparade kvastskaftet från frigolitskärarprojektet som aldrig blev av: det var en perfekt dovelstick! En centimeter för tjock jämfört med ritningen, men den skulle jag göra om hur som helst! Med ledande frågor fick jag in sexåringen på att ljudlådan skulle vara rund och därför köpte jag en handtrumma på åtta tum för fyrtiofem kronor. Och den hade hål för dovelsticken! Då behöver man inte ens borra.

Frågan är om detta ekonomiska tänkande, vad gäller pengar och tidsekonomi, inte kommer explodera i synen på mig, när jag inser att jag borde hållit mig till ursprungsplanen: att bygga något själv.

Nåväl! Inget ont som inte har något annat ont med sig. När jag beställde handtrumman kunde ju den inte åka själv från Tyskland, ledsagad av en fraktkostnad som var tre gånger större än själva föremålet. Jag var tvungen att köpa till något som förvandlade den överdimensionerade frakten till en marginell fördyring. Och så fick jag anledning att köpa en länge eftertraktad sak som inte bara kommer göra mig gladare utan även kommer höja min nivå som musiker: en "MXR Distortion Plus". Distortion betyder störning.